Jag spenderar rasten tillsammans med Danny på den avskilda delen av skolan och vi lyckas faktiskt vara för oss själva under hela rasten.
Så fort vi kommit ut ur korridoren och bakom dörren så kysser han mig. Jag blir alldeles överrumplad och glömmer nästan bort att andas. Oki, inte agera som förut alltså. Han avslutar med att pussa mig på pannan och sätter sig sedan ned på bänken.
DJ – ”Not a minute went by that I didn’t think of you yesterday.”
Jag bara ler och kryper ner ännu mer i hans famn.
DJ – ”This is nice you know. Just be.”
E – ”Yeah, I can just be forever.”
20 minuter flyger förbi och det är dags för lektion igen långt före jag var redo för det.
Han ger mig en lätt kyss den här gången och smiter iväg. Jag möter Dougie utanför klassrummet.
DP – ”Sooo.. Are you two?”
E – ”No, I don’t know really. I guess we just are, you know. Somewhere in between.”
DP – ”Hate to say it, but I told you so!”
E – ”Haha yeah you did.”
DP – ”Hey E, I hope you told him.”
E – ”Yes, I did and he didn’t got mad. He said it was kind of a relif.”
DP – ”Now it’s just Tom and Harry left.”
E – ”Yeah, Danny is taking me with him to see you guys later. I’m telling then.”
DP – ”Sounds great. I actually have to go home earlier today. Bandstuff!”
E – ”How early?”
DP – ”Right after this lesson.”
E – ”Damn so I have to eat lunch and rest of the day alone?”
DP – ”Sorry E.”

Resten av dagen går verkligen i slowmotion. Jag hade glömt hur det var att vara ensam även om jag spenderade varje dag ensam förut. Det har gått en vecka idag sedan killarna kom hit och mitt liv ser totalt annorlunda ut efter en vecka.
Danny hämtar upp mig utanför skolan och jag märker hur hela skolgården stannar upp.

DJ – ”So how was your afternoon?”
E – ”Omg, it sucked. Literally sucked..”
DJ – ”Hahah, why?”
E – ”Because I had to go to class without Dougie and I had to eat alone. I was so alone a person can be!”
DJ – ”Oh, sorry sweetie. Won’t leave you again!”
E – ”Ah, pretty nice save there by calling me sweetie!”
Han ger mig en puss på kinden och kör sedan iväg. Efter en biltur på 10 minuter så är vi framme och jag tappar hakan. Bokstavligt talat. Jag har aldrig sett detta hus förut men OMG det är helt sinnes.
E – ”Do, do you live here?”
DJ – ”Yeah, being in a band has it’s benefits!”
E – ”I can tell. And about that, I’m going to tell Tom and Harry tonight.”
DJ – ”I kinda’ already slipt.”
E - ”Well, maybe that’s for the best but now you made me nervous!”
DJ – ”Don’t be. I’m here all the time!”
När vi klev in i huset så tappade jag hakan, igen.
DJ – ”Tom and Harry are downstair in our own studio, Dougie is in the kitchen I think.”
E – ”I’ll be right down. Just going to find Dougie.”
Jag går nästan vilse innan jag hör Dougie i köket sjungandes i falsett.
E – ”Mmmm, nice. Lucky you’re not the lead singer.”
DP – ”Oh, hi E. That was awkward!”
E – ”Na, don’t worry. I’ve watch some clip on youtube. I think I’ve seen you worse.”
DP – ”Haha guess that’s kind of a good thing. Don’t have to be ashamed of my self.”
Jag skrattar åt honom, tar ett glas vatten och smyger ner för trappen. Jag fastnar i trappen när jag hör Danny och Tom sjunga. Så. Jävla. Bra. Jag sitter kvar i trappen och bara lyssnar, ryser, drömmer. Jag är så gott som osynlig fram tills Dougie smyger sig bakom mig, skrämmer mig och jag tappar glaset.
DJ – ”There you are.”
E – ”Here I am, dropping water on your floor.”
T – ”Oh, it’s fine. Just leave it.”
Jag går ner de sista trappstegen och sätter mig i soffan och mest bara tittar på dom.
H – ”So, I’ve heard you wanted to tell us something.”
E – ”Haha nice try, I’ve heard Danny slipt.”
T – ”Damn Danny, you couldn’t not say?”
DJ – ”Guess not, I’m not good with secrets like that.”
E – ”Haha oh, but you’re supose to NOT tell that you’re in a band?”
T – ”Point!”
E – ”But you guys, I swear I’m not going to tell anyone.”
T – ”It’s cool. We trust you, you’re with us now.”
”With us now…” Jag spelar upp det i huvudet om och om igen. Det kan jag leva med.
DJ – ”We have some recording stuff to do, but you can sit out here listening if you want.”
E – ”Love to.”
Efter nästan 4,5 timme och klockan slagit 9 så är dom färdiga för dagen. Danny, Tom och Harry har lite finslip att göra så jag och Dougie går upp och slår på teven. Vi pratar inte direkt och innan jag vet ordet av det så har jag somnat. Nästa gång jag vaknar ligger jag i en främmande säng i ett främmande rum och jag får nästan panik innan jag kommer på vart jag möjligtvis kan vara. Jag tittar på klockan, halv 2. Jag tittar ner på golvet där Danny ligger. I bar överkropp och jag får rysningar för han är så snygg.
Jag tänder lampan och han vaknar.
DJ – ”You fell asleep.”
E – ”Guess I did.”
DJ – ”I went to you moms and pick up some of your stuffs. Didn’t want to wake you.”
E – ”That’s sweet.”
Jag klär av mig och kryper ner i sängen igen. Jag ber Danny krypa ner hos mig och jag somnar igen.

Danny:
Hon är så söt när hon tänker. Jag undrar vad hon tänker på. Kanske tänker hon fortfarande på att jag inte kommenterade något angående att hon nämnde bandet. Jag vet inte.

Elin:

Jag har haft den bästa dagen i mitt liv och jag klarar inte ens av att säga det. Han har fortfarande inte sagt något om att jag visste om McFly och så, men han verkade inte arg när vi badade i alla fall.
DJ – ”You know, I’ve been so nervous about this.”
E – “About what?”
DJ – “This whole date. I was afraid you weren’t going to say yes.”
E – “Why?”
DJ – “Well, I mean, we had only known each other for like 2-3 days, but I couldn’t help myself, it truly was love at first sight, at least for me. And I’ve never felt that before, so I guess I just had to before Dougie or someone else got the change.”
Omg, Dougie?! Driver han eller. Jag ville börja skratta men det skulle vara väldigt ohyfsat med tanke på att han samtidigt gjorde en lite kärleksförklaring till mig.
E – ”Love at first sight.. Yeah, I know exactly what you mean. But Dougie, come on?”
DJ – ”You two have been hanging around a lot, so..”
E – “Well, he’s like the best friend I’ve ever had. I’ve never had a friend like Dougie even though it only been a few days, but no, there’s nothing like that. He actually said to me when we were on the bus on our way to Fagersta that “I had this crush on you” and I guess I had, at least now I know I had and have.”
DJ – “Yeah, I guess I just have been jealous that he got to spend so much time with you. Wish I was the one to be in the same class as you!”
Åh han är ju för bra. “Haha, yeah that truly would be something.”
DJ – “I hope that you and me would be something.”
Men jag kunde inte svara. Jag bara lutade mig mot hans axel och pussade honom på halsen som svar och jag hoppas att det var tillräckligt.
DJ – ”And I’m not mad at you about the whole McFly thing, it’s kind of a relief. Especially if you and I are going to be something haha.”
E – ”Yeah.”
DJ – ”Does the other know?”
E – ”Only Dougie, guess I have to tell Tom and Harry to.”

Resten av kvällen går att till att prata och jag känner verkligen lyckoruset som sprider sig i kroppen och att detta kan jag verkligen vänja mig vid.

Morgonen efter så vaknar jag klockan 11 helt utmattad men glad. Kom hem strax innan 2 igår ikväll och somnade runt halv 3. Mamma knackar på dörren och kommer in med frukost på sängen. Underbart.
”Hade du en bra kväll igår?”
E – ”Absolut, Danny hade verkligen gjort den perfekta dejten.”
”Ja, jag antar att du inte kommer kläcka ur dig några detaljer men vad bra att du hade kul i alla fall.”
Jag ger mamma bara ett leende och börjar sedan äta på min frukost framför ett avsnitt av Gossip Girl på tven.
Hela söndagen spenderas i stort sett i sängen med datorn och tv för att jag inte orkar göra något annat helt enkelt. Är nervös inför måndagen, över hur det ska vara att se Danny igen efter dejten.
Vi har inte direkt pratat någonting efteråt mer än några sms idag. Ska jag vara som vanligt eller är vi typ tillsammans nu? Hur gör engelsmän det här? Det är ju inte direkt så att jag kan fråga.

När klockan är 6 ropar mamma ner mig för mat och det är väl typ 3e gången jag går utanför min rumsdörr.
Till middag har mamma gjort hennes underbara tacogratäng och plötsligt kändes allting mycket bättre. Till en början äter vi under tystnad, tills jag inte står ut med tystnaden längre. ”Nå, mamma, varför flyttade vi hit?”
”Oj.. Jadu, jag vet inte egentligen. Jag fick ett bra jobberbjudande, bättre än det i Östersund och kände att jag behövde lite omväxling.”
E – ”Jag säger inte att jag gillar det här, men förlåt för att jag alltid varit så anti. Jag antar att jag inte ville lämna allt i Östersund bara.”
M – ”Nej, det ville väl inte jag heller. Men ibland måste man testa på nya saker och ibland behöver man nytt. Och se nu, saker och ting börjar ju lösa sig för dig.”
E – ”Jo jag vet och det är väl därför jag ändrat mig. Jag trivdes bara så himla bra där uppe och önskar att jag kunde trivas lika här och även fast jag äntligen är lycklig så känns inte det här rätt eller hemma även om jag skulle vilja det, så gör det bara inte det.”
M – ”Jag är ledsen gumman att det inte känns bra, men vi får göra det bästa av allt och kämpa på. Jag tycker vi börjar få det ganska bra här.”
E – ”Vi har väl det. Jag antar att jag bara saknar Max så mycket.”
M – ”Det gör jag med, så mycket att jag ibland gråter. Men Max valde att bo med eran far och självklart låter jag honom göra det även om jag önskar att han kunde komma oftare än en helg i månaden.”

Max är min lillebror som valde att bo kvar hos pappa uppe i Östersund och jag och min bror hade en väldigt bra relation till varandra. Han är 4 år yngre än mig men ändå så kommer vi bra överens och jag saknar att ha hans gnällande här varje dag. En helg i månaden suger verkligen.

Det vart en känslosam middag och jag och mamma pratade inte mycket mer under den kvällen mer än god natt när klockan var 10.
Jag kunde omöjligt sova. Jag låg och tänkte på allt, verkligen allt. Från Dougie till Max, till Danny och tillbaka till Max, till pappa och återigen på Danny. Och jag insåg att jag var skräckslagen, jag ville nästan inte träffa honom imorgon samtidigt som jag inte kunde vänta på att få se honom igen. Jag visste ju fortfarande inte hur jag skulle agera. Innan jag somnar vid klockan 12 så bestämmer jag mig för att agera efter hur han agerar.

Klockan halv 9 står jag utanför mitt skåp som alltid men jag känner mig som fastfryst. Jag bad Dougie att gå i förväg men jag kan inte röra mig. När klockan är 5 över halv och jag inser att jag är sen till lektionen så har jag inget annat val än att försöka ta mig till klassrummet. Jag smyger sakta ner bredvid Dougie och han ser ut som ett frågetecken men jag ruskar bara på huvudet och han gör detsamma.
Detta kan ha varit den längsta svenska lektionen i mitt liv då mina tankar var på allt annat än uppgiften och Dougie fick ruska om mig mer än bara en gång för att jag skulle hänga med. Det enda som spelar roll är mötet med Danny, efter det så kan jag slappna av.

När det är ungefär 5 minuter kvar av lektionen så ser jag att Danny står utanför dörren och väntar. Han ler sitt gamla vanliga leende och vinkar och då känns allting lättare. Jag ger honom ett leende och kan inte vänta tills jag får kliva ut utanför den där dörren och krama om honom.

Återigen så ruskar Dougie på huvudet åt mig, men den här gången skrattar han också och jag förstår varför, för jag känner mig som 10 igen.

Jag flyger upp nästa morgon, när klockan ringer vid 10, med ett stort leende på läpparna och minns gårdagen och lägger mig sakta ner igen. Jag tar upp telefonen och ser ett sms från Danny:
”See you later! ;)” Och jag smälter en aning. Jag nyper mig själv, men nej det är ingen dröm, jag är 100% vaken. Eller i alla fall till 90%. Jag lägger kudden över huvudet och bara ler. En halvtimme senare måste jag gå upp eftersom jag vet att jag kommer byta kläder ungefär 17 gånger innan jag bestämt mig för en outfit inför daten med Danny.

Jag nästan dansar ner för trappen och mamma tittar väldigt konstigt på mig.
M – ”Elin, vad är fel?”
E – ”Me.. Inget är fel, jag är lycklig.”
M – ”Ok..ej.. De är bara de att jag inte har sett dig lycklig sen jag ”placerade dig i den här hålan” Säger hon samtidigt som hon citerar mig och jag skrattar bara och ger henne inte direkt något svar. Jag har inte heller berättat för henne om daten med Danny och jag inser att jag måste nog göra det. Det är jag nog skyldig henne.

E – ”Jo, mamma. Du vet Danny från McFly, han går ju i tvåan.”
M – ”Jo jag vet.”
E – ”Jag har liksom, typ en date med honom.”
Mamma tittar på mig som om hon väntar på att jag ska säga något mer men jag rycker bara på axlarna och vänder mig mot kylskåpet.
M – ”Ja, okej. Vad kul för dig.”
Återigen så ler jag bara utan att ge henne något svar och plockar fram frukost. Efter att jag ätit upp min gröt samt tittat färdigt på reprisen av Revenge så är klockan 12, alltså 7 timmar kvar tills Danny kommer och hämtar upp mig. Jag går in i duschen och tar en lång dusch för att känna mig mänsklig igen. När jag kliver ut så har klockan hunnit blivit 1 och jag känner att jag måste börja välja kläder. Efter två timmar (tro det eller ej) och en massa skrik och svärord så har jag äntligen bestämt mig. Men ändå så är det fortfarande 3,5 timmar kvar. Jag sätter mig vid teven igen och jag börjar nästan bita på naglarna av rastlöshet. Efter 2 avsnitt av Gossip Girl så är klockan 5 och jag börjar röra mig mot mitt rum för att börja göra mig iordning.

Jag ställer mig framför spegeln och kläderna jag satt på mig känns bara så fel. Ytterligare 30 minuter går och nu får kläderna så lov och duga då jag måste vara klar om 1,5 timme. När klockan är sju är jag precis färdig och det plingar på dörren. Jag spelar kall och låter mamma öppna och då märker jag hur nervös jag är. Det plingar till i telefonen, Dougie:
”You have to tell him tonight, or I’ll do!”
Och jag vet precis vad jag menar och jag vet även att jag måste berätta. Jag smyger ner till dörren och möter där den finaste jag sett i mitt liv som nu var ännu finare. Helt seriöst, han är så fin att det gör ont i mig.
DJ – ”So, there’s a cab waiting outside, shall we go?”
Jag ler. ”Yes, let’s go.”
Han leder mig ut till taxin och vi åker faktiskt inte in mot Fagersta och nu vart den här daten ännu mer spännande. Faktiskt så åker taxin till ett ställe som jag inte alls känner igen.
E – ”Where are we going?”
DJ – ”It’s a special place, only for you.”
Och det känns verkligen speciellt. Det här ska bli så kul. Vi åker i ungefär 5 minuter till och så stannar taxin. Det är kolsvart utanför och jag tror nästan att taxin bara har fått stopp om det inte vore för att Danny kliver ur och går runt för att öppna min dörr. Jag känner mig fundersam.

Vi går ungefär 100 meter sen är vi framme vid ett litet men ett jättefint hus. När vi kliver in innanför dörren så tappar jag hakan. Det är typ en miljon ljus och rosor med ett runt bord i mitten. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på att någon har gjort det här för mig.
E – ”Omg, Danny, this is amazing!” Jag kan inte hejda mig från att krama honom och han kramar tillbaka.
DJ – ”Well, I wanted this to be special.”
E – ”It sure is!”
Han drar ut en av stolarna som står vid det runda bordet och jag sätter mig ner. I nästa sekund kommer en man klädd i svart och vitt ut med en vagn med mat på och jag håller nästan på att börja gråta för detta är så perfekt. Vi blir serverade ett jättegott kött med hemgjord potatisgratäng, jo jag känner att den är hemgjord tillsammans med världens godaste bearnaisesås och en gudomlig sallad. Maten dansar i munnen på mig och jag tror ärligt att jag är i mat himmelen.

E – ”Seriously, this could be the best I’ve ever eat!”
DJ – ”Really?! I asked for something that a swedish girl would like.”
E – ”Well, you succeeded. This was a hit!”
DJ – ”Perfect! Hope you’ll like the dessert to.”
E – ”Wow we’re getting dessert.”
DJ – ”Of course!”

Och då serveras vi en gudomlig choklad dessert och när vi ätit färdigt är jag proppmätt samt har haft den bästa måltiden i mitt liv.

E – ”This is the best meal I’ve had in my whole life. Thank you so much Danny, this and you are amazing!”

Han svarar inget men jag ser att han rodnar. Han reser sig och går fram till mig, drar ut mig stol och tar min hand. Han leder ut mig på baksidan och där, där tappade jag andan. Det var det vackraste jag sett i mitt liv, förutom Danny då men. Det hängde lampor överallt och återigen en miljon ljus med massor med fina växter och möbler, en pool och ja nu vet jag att jag är i himmelen och det rinner faktiskt tårar ner för mina kinder.

DJ – ”Are you okay E?”
E – ”Yes, I am more than okay.”
DJ – ”Then why are you crying?”
E – ”Because I can’t believe you’re doing this for me. No one have ever done something like this for me.”
DJ – ”Well, you deserve this.”
Han smeker mig sakta på kinden. ”Do you want to take a dip in the pool?”
E – ”I don’t have my swimsuit with me.”
DJ – ”Well there are some in the house, I’ll go get it.”
Danny kommer tillbaka efter ett par minuter och då har han hunnit byta om samt hämtat badkläder till mig. Jag håller verkligen på att falla ihop när jag ser Danny i bar överkropp och jag håller masken genom att bara le. Han ger mig badkläderna och jag går bakom ett schul och byter om. Jag går fram till Danny vid poolen och han tar armarna om min midja. Han rör sakta vid min kind och jag märker att han är påväg att kyssa mig och otroligt nog så vänder jag ner huvudet. Han blir förvånad.
E – ”There’s something I need to tell you, before I kiss you.”
Han svara inte, utan tittar på mig bara.
E – ”Don’t be mad at me. Have an open mind! Please!”
DJ – ”I couldn’t ever be mad at you.”
E – ”I know who you guys are. I know that you’re McFly.”
Jag vågar inte titta på honom för att se hans reaktion så jag tittar neråt och innan han säger något så fortsätter jag. ”But that’s not the reason why I said yes to go out with you. Yes you are my favorite in the band but you are an amazing person Danny and I would never do anything to hurt you. I’m so glad that I’ve met you guys and didn’t want to ruin it by telling you that I know who you guys are and…”
Jag hinner inte fortsätta mer för Danny avbryter mig med en kyss och med det så antar jag att han inte blev arg på mig.

___________________________________________________________

Ledsen att det tagit sådan tid för del 5 att komma upp. Haft mycket i skolan!
/E

Danny slår till mig lite lätt på armen och jag inser att allt var en scen i mitt huvud och killarna vet fortfarande inte att jag vet. Så långt som att vi tagit oss till kön utanför matsalen var på riktigt i alla fall.
”Eeeeelin!” Blä, Emmas fula röst.
”I’ll be right back!” Säger jag till killarna och går iväg till Emma.
”Ja vad är det?” Jag har i stort sett omöjligt för att låta trevlig mot Emma.
”Här var man spydig. Men i alla fall, kan du fråga han, du ser han med brunt hår?”
”Dom är två med brunt hår?”
”Ja men han med svart tröja.”
”Danny?”
”Ja säger du det så. Men i alla fall, skulle du kunna fråga han om han vill gå ut med mig?”
Sekunden som Emma säger den hemska meningen så måste jag verkligen hålla mig för att inte smälla till henne och skrika något som att han är min. Att fråga Danny det där åt henne, är det sista jag skulle göra.
”Men är du larv eller, det får du fråga honom själv fattar du väl.”
Jag väntar inte ens på att hon ska svara utan går tillbaka till killarna och tydligen med Emma tätt bakom.
Emma pickar Danny lätt på axeln. ”Ehm, can I talk to you for a second?”
Danny säger inget utan följer bara med och jag följer dom med blicken med den största klumpen i magen någonsin.
”His not going to say yes you know.” Viskar Dougie.
Jag svarar inte utan fortsätter bara titta på Danny och Emma för att försöka se om Emma skulle visa något glädje som tyder på att han sagt ja men hon ser varken glad eller ledsen ut. Jag följer Danny med blicken fram tills att han är tillbaka vid oss.
T – ”What was that?”
DJ – ”Some girl asking me out.”
T – ”Ooh, what did you say?”

DJ – ”I said no.”
H – ”What?! Why?”
DJ – ”Didn’t feel for it.”
Jag måste vända mig om för att inte le men trotts att han sa nej så har jag fortfarande en klump i magen.
E - ”I don’t feel so well, I’m going home.”
Jag vänder mig om och börjar gå innan dom hinner svara.
DP – ”E, wait!! What’s up?”
E – ”I’ll text you. See you tomorrow!”
DP – ”I’ll text you back. Sure, bye!”
Jag skyndar mig ner för trappen och ut utomhus, det känns som att jag ska spy även fast jag inte direkt mår illa. Jag skickar ett sms till mamma om att jag åker hem och skyndar mig till bussen och hinner i sista sekund. Sätter i hörlurarna och blundar dom 20 minutrarna som det tar för bussen att ta mig hem.
Så fort jag kliver av bussen hemma börjar det rinna tårar helt utan orsak och jag blir nästan förbannad på mig själv som börjar gråta utan anledning, jag är ju fan lycklig och inte ledsen?!

Jag ignorera Dougie’s sms och tänker att jag ringer honom senare istället. När jag kommer in så gör jag iordning en macka och tar med mig upp till rummet och sätter mig vid datorn för att lugna mig en stund. Efter en halvtimme vid datorn slänger jag mig i sängen och somnar rätt så fort.
Nästa gång jag vaknar så är det två timmar senare och av att mamma kommer in på rummet.
M – ”Hur är det gumman?”
E – ”Det är bra nu, hade galet ont i magen förut men det gick över efter en macka och lite vila.”
Drr, drr.. Drr, drr.. Drr, drr.. Dougie som ringer.
E – ”Kan du stänga dörren när du går är du snäll, måste svara.”
Mamma smyger ut och stänger dörren efter sig.
E – ”Hello.”
DP – ”Hi, how are you?”
E – ”Fine, I just felt a little ill.”
DP – ”This is the third time I say this, you have to admit this time. You do like Danny?”
E – ”I don’t know, maybe, at least I think so. Maybe not like, but I might have some feelings for him.”
DP – ”Yeah, it’s pretty obvious.”
E – ”It is??!”
DP – ”I don’t think the others see it, but I do.”
E – ”Yeah. Dougie, there’s something I need to tell you.”
DP – ”Is it something bad?”
E – ”I don’t think so.”
DP – ”Well, tell then.”
E – ”I know.”
DP – ”What do you know?”
E – ”McFly.”
DP – ”Oh..”
E – ”I’ve known all the time. I’m kind of a fan.”
Dougie säger ingenting men jag hör att han andas så jag vet att han är kvar.
E – ”Are you mad?”
DP – ”No, not at all. I’m kind of relieved.”
E – ”That’s good, I guess. But, don’t tell the others. I want to tell by my self.”
DP – ”I won’t tell anything. Thanks for telling me E!”
E – ”As long as you keep calling me E  I will keep on being honest with you haha.”
Dougie skrattar. ”Of course! Hey, Tom’s coming. See you tomorrow?”
E – ”Yes, see you tomorrow. Bye!”
Då var det sagt till en av dom i alla fall. Jag går ner till mamma som gjort iordning pannkakor då det är pannkakstorsdag. Efter maten sätter jag mig vid datorn med McFly på spotify och skype med Dougie. 3 timmar senare så somnar jag och inga drömmar den här natten.

Nästa gång jag vaknar är som vanligt av larmet klockan sju och denna fredagsmorgon ser ut ungefär som alla andra mornar och jag är som vanligt framme vid skolan vid 5 i halv 9, möter Dougie vid skåpen som vanligt och precis som varje fredag morgon så börjar vi med bild.
Precis som med musik så är jag hyffsat bra på bild och jag skäms lite när jag tar fram min bild, som är en bild jag målat av, av ingen mindre än Danny.
DP – ”I think he really would appreciate if you would show him that, you’re so talented!”
E – ”I don’t think I will show him this but yeah, maybe I’m good.”
DP – ”Not maybe, you are good, really good!”
Jag ler mot honom och säger inget mer utan fokuserar på min tekning och Dougie fokuserar på att komma på något som han ska rita.
Efter lektionen så är det dags för rast på 10 minuter och Dougie säger att han ska gå på toa och lämnar mig ensam.
”Hello.”
”OMG, Danny. You scared me!”
DJ – ”Ups, sorry.”
E – ”It’s okay!”
DJ – ”Well, Elin, there’s something I want to ask you.”
E – ”Ask.”
DJ – ”I think you’re a really nice person, and you sort of give’s me butterflys, and.. Will you go out with me?”
E – ”I would love to.”

Jag svävar på moln för resten av dagen och släpar med mig Dougie hem till mig efter skolan för att få alla möjliga råd om Danny som jag kan få.

Klockan är 00:30 onsdag kväll och jag kan inte somna. Jag brukar vanligtvis somna vid 10-halv 11 men ikväll är det så gott som omöjligt. Jag ligger och tänker igenom dagen om och om igen. Det har utan tvekan varit den bästa dagen i mitt liv. För första gången sen jag bodde i Östersund så är jag lycklig. Jag är lycklig.

Med McFly i hörlurarna lyckas jag äntligen somna efter timmars tänkande. Jag drömmer om Danny den natten, vilket egentligen inte är något konstigt för det har ju hänt förut. Skillnaden nu är att allt kändes så himla verkligt. Och allting var så bra, därför vart jag nästan arg när klockan ringde vid 7 och jag var tvungen att gå upp.

Jag gick runt och nynnade på McFly låtar hela morgonen och jag såg att min mor bara log åt mig. Kanske förstod hon också att jag äntligen kände mig lycklig i denna hemska håla som inte var så hemsk längre.

M - ”Du ser så himla glad ut.”
E – ”Jag är så himla lycklig, det känns faktiskt inte motbjudande att gå till skolan för en gångs skull. Jag ser faktiskt fram emot det!”
M – ”Skönt och höra vännen, hoppas det håller i sig.”
E – ”Så länge killarna kommer fortsätta umgås med mig så.”
M – ”Det tror jag nog.”
Mamma pussar mig på kinden och åker sedan iväg till jobbet. Och plötsligt så börjar jag dansa runt i huset och bokstavligt talat skriker till McFly’s låt ”Touch The Rain” och tillslut så börjar jag gapskratta åt mig själv. Senast något sådant hände var väl typ 2 år sen och det känns så jävla bra.

När klockan är 8 så går jag mot bussen som ska gå vid 5 över. Jag ställer alarmet på 20 över eftersom jag tänkt somna den korta stunden som bussen åker hemifrån till skolan.

Klockan är 5 i halv 9 när jag är framme och vi börjar halv 9. Jag stöter på Dougie utanför skåpen och vi går tillsammans till vår lektion som är musik och eftersom jag vet, så ska det bli väldigt spännande.

DP – ”So, what lesson?”
E – ”Music.”
DP – ”Oh, I like music. It’s my favorite!”
E – ”Yeah, it’s fun.”
Vi går in och sätter oss på varsin plats och småpratar likt alla andra i klassen och precis som igår så stirrar alla på mig och Dougie, förvånade över att en snygg engelsman som Dougie är med mig och återigen så måste jag hålla mig för att inte le eller börja skratta.
”Why does everybody stear?” Viskar Dougie.
E – ”Well.. As I said, no one really likes me and you’re a hot english man and their thoughts are like ”what the hell is he doing with her?”
Och Dougie börjar skratta, ordentligt och jag börjar skratta med honom men tillslut så kommer läraren in och vi måste vara tysta.
Våran lärare, som heter Malin, börjar med att presentera Dougie precis som alla andra lärare gjorde igår och jag ser på Dougie att det börjar bli drygt att bli presenterad hela tiden men tjejerna i klassen blir lika glada varje gång han behöver ställa sig upp så dom får studera honom.
M – ”Jag kommer prata på svenska, Elin, kan du översätta åt Dougie när jag pratat klart?”
E – ”Självklart.”

Så vänder jag mig mot Dougie och förklarade vad hon just sagt.
M – ”Under dagens lektion så ska vi lära oss ytterligare en låt på gitarr och det är en frivillig låt och vissa av er har ju redan börjat så då kan ju ni bara fortsätta.”
Och så sitter jag där med en klump i magen då min frivilliga låt är en McFly låt. Som tur är så har jag redan lärt mig McFly låten och kan redovisa den sen och väljer därför en annan låt.
DP – ”Which song do you have?”
E – ”I’m already done with my song, I’ve done some homework and I should choose another song for today.”
DP – ”Do you play guitar often?”
E – ”Sometimes, when I’m bord, which I usually are so. And you?”
DP – ”Yeah I play pretty often. Should we choose a song together?”
E – ”Yeah it would be fun to play with someone who actually can play haha.”
DP – ”What songs do you like?”
E – ”I like that One Direction song, Little things.”
DP – ”Good choise!”
E – ”I’ll go and tell Malin.”
Omg, jag ska få spela gitarr tillsammans med Dougie Poynter. Det är verkligen en sådan sak man bara drömmer om.
E – ”Malin, jag och Dougie spelar tillsammans. Jag är klar med min McFly låt och vi har valt en One Direction låt.”
M – ”Okej, bra. Då får du redovisa nästa vecka. Och det är även bra att du ”tar hand om dom nya” så att säga.”
E – ”Självklart.”
Malin är så grymt snäll. Hon är lätt den bästa musikläraren jag någonsin haft!
DP – ”Was it okay?”
E – ”Yes it was.”
Jag hade redan börjat försöka lära mig låten hemma så vi lär oss låten ganska lätt och omedvetet så börjar jag sjunga.
DP – ”You can really sing you know.”
Jag rodnar. ”Oh, no, but thanks.”
DP – ”Yes you can! Have you take some lessons?”
E – ”No, I’m to shy.”
DP – ”Then I guess you’re a natrual!”
Vi pratar inte direkt nå mer under lektionen utan sitter och spelar låten om och om igen och vi småsjunger då och då båda två och jag bara njuter av livet, i skolan till och med.

Efter musiklektionen så är det dags för rast och då möter vi upp Danny eftersom Tom och Harry fortfarande har lektion.
DJ – ”Fun lesson?”
DP – ”Yeah, we had music. We were supposed to learn a song and Elin choose the new One Direction song and it actually was really fun, she’s good!”
DJ – ”A guitar player, exciting!”
DP – ”Well, I guess we all are!”
Jag flinar bara och säger ingenting, jag kan inte låta förvånad för jag vet att dom alla kan spela gitarr och jag ska inte ljuga på något vis.
E – ”I have to use the bathroom, be right back.”
Jag skyndar mig iväg på toa och jag ställer mig utanför och speglar mig lite innan jag går iväg igen och samtidigt så står jag och nynnar på ”Touch The Rain” och när jag vänder mig om så står Danny där. Han säger inget, jag säger inget. Jag väntar på något från Danny men han säger inget, han bara tittar. Ska jag säga något? Han är så vacker så jag kan inte säga något.
Vi står nog nästan tysta i 5 minuter innan han ger mig ett leende. Förmodligen så vet han att jag vet och kanske väntar han på att jag ska säga något men jag vet inte vad jag ska säga.
D – ”You have beautiful eyes.”
E – ”You have a nice smile.”
Det pirrar i min mage mer än någonsin förr och jag blir alldeles knäsvag, hur kan jag börja falla för någon jag knappt känner? Jag och Danny går därifrån utan att säga någonting. Vi möts av Dougie och Tom och jag känner att jag måste berätta för dom, när dom är med alla 4 vilket tydligen inte skulle bli nu för nu var det dags för matte för min och Dougies del vilket inte är min starkaste sida.
DP – ”Math.”
E – ”I hate math.”
DP – ”I’m pretty good at it, at least I think so.”
E – ”Well, you sit with me for the rest of these 3 years!”
DP – ”Had no other plans.”
Vi går skrattandes tillsammans till matten och han är verkligen en underbar vän.
För en gångs skull så går mattelektionen undan och vi möter resten av killarna för lunch, vilket betyder att jag måste berätta. Och jag antar att dom ser att jag funderar över något.
DP – ”What’s the problem?”
E – ”Eh.. I.. I know who you are.”
Jag vågar inte titta upp, jag sitter bara och tittar neråt och ingen av dom säger något på ett bra tag.
T – ”What do you mean with ”who you are”?”
”McFly.” Jag svarar utan att titta upp.

”Thanks for showing me around today, you’re a nice type!”
”Well, thanks to you for being with me today. Actually, I don’t really have any friend at this school.”
Dougie ser på mig med en väldigt ledsen blick innan han svarar. ”That’s hard to imagine, you’re so nice.” Han ler och jag ler tillbaka.

”Thanks again, you’re very kind to.”

”Come on, I want to introduce you to my friends.”
Jag kollar min puls i smyg för att kontrollera så att hjärtat fortfarande slår. Jag kan verkligen inte tro att det här händer. Och i nästa sekund så står dem andra 3 framför mig.
”So, guys this is my new friend Elin, we’re in the same class.”
Dougie presenterar dom en efter en och jag måste verkligen slita mig från att inte fastna med blicken på Danny. Danny är min favorit i bandet, han är gitarrist och sångare i bandet tillsammans med Tom och den fjärde, Harry, är trummisen. Den här dagen blir bara bättre och bättre.

Jag ser hur alla som går förbi verkligen stirrar på oss och jag kan föreställa mig vilka tankar som snurrar i deras huvuden just nu, ”Hur är det möjligt?” ”Är det verkligen Elin?” ”Hur lyckades hon hamna där?” och jag måste verkligen hålla mig för att inte börja flina.

Mina tankar avbryts av den mest underbara röst jag känner till. ”So, Elin, what are you up to today?” Frågar Danny med ett leende på läpparna.
”Well, nothing I think. Go home and be bored as usual I guess.”
Det var inte meningen som ett skämt, men tydligen så var det roligt för dom skrattar åt mig alla 4.
Danny fortsätter. ”As you know, we’re new in town, how about showing us around?”
Självklart kan jag inte säga nej. ”Of course I can, it would be fun.”
”Ey, I’ve just got a text frome I…. someone, have to go. Se you guys tomorrow. Nice to meet you Elin!”
”Nice to meet you to Harry!”

Undra om det var Izzy han tänkte säga egentligen. Det kommer bli svårt att försöka dölja att jag faktiskt vet vilka dom är. Jag måste ju berätta det någon gång.

Vi går ut genom skolan utan att säga ett ord. Jag som är van att ta bussen varje dag börjar självklart gå mot busshållplatsen när Danny stoppar mig men sen ångrar sig efter en blick av Tom.
”So, where do we start?” Tänk att Tom blivit så snygg.
”Hmm first we need to take the bus into the city and then maybe we could take a coffee or something at Fagersta’s best diner?”
”Sounds perfect.” Svarar killarna i kör.
Väl framme vid busshållplatsen slår det mig att jag måste ringa mamma.
”You can wait here, I just need to call my mom and tell her that I’m not coming home until tonight.”

Mamma svarar nästan på en gång och jag håller i stort sett på att flippa ur.

”OMG MAMMAAA, du kommer aldrig tro vad som hänt idag!!!!”
”Berätta!!”
Jag vänder mig om för att titta om jag kan se om dom lyssnar, men det gör dom inte så jag sänker rösten lite. ”Du vet McFly, mitt favorit band?”
”Ja det tror jag väl.”
”Det skulle ju börja 4 nya killar i skolan idag, och det var dom! Det är ju helt sjukt och en av dom går i min klass, en av dom i 2an och dom två andra går i 3an. Mamma jag tror jag drömmer!!”
”Men gud vad kul, har du pratat något med dom då? Är det ingen annan som känner till dem?”

”Ja, jag ska visa dem runt lite i Fagersta nu det var därför jag ringde egentligen, för att säga att jag inte kommer hem på en gång.”
”Så kul för dig. Se till att ha riktigt kul, det förtjänar du!”
”Absolut, hejdå mamma!”

Jag går tillbaka till killarna med ett leende på läpparna, vilket dom tydligen märkte.
”Looking happy?” Säger Danny och läger armen om mina axlar.
Jag rodnar. ”Yes, I am. Nice to at least have some friends.”
”Yeah, Dougie told us. You can count on us for sure.
”Oh, there’s the bus!”
Vi går på bussen och Dougie sätter sig bredvid mig. Skönt ändå, jag kan ju knappt andas i Danny’s närhet som det är.
”So, have you had a good day so far?”
”Yes, it’s amazing that you’re all so nice to me.”
”You’re nice to us, so of course. And you know what?”
”No, what?”
”I think that you’re little in love with Danny.”
Jag slår till honom lite lätt på axeln. ”Oh stop it, I’m not. I mean, his hot, but I don’t know him.”
”Haha, yeah his hot and you will fall for him when you get to know him.”
Pones (Poynter & Jones) love, så sött.
”Well, let’s se but I don’t think so, and even if I did, why would he ever like me?” Jag vet egentligen inte om jag var redo för ett svar på det men nu var det ju redan försent.
”Because you’re nice, and looking good. I don’t know you that well but I’m already sure that you two would fit perfectly together.”
Jag log bara och svarade ingenting tillbaka. Det känns redan som om jag skulle ha känt Dougie forever and ever. Han är precis som den bästa vän jag verkligen behöver och förhoppningsvis kommer att få.

Efter en bussresa på ungefär 15 minuter är vi äntligen framme i Fagersta.
”So where’s that diner you were talking about?”
”It’s just right there!”
Vi går knappt 100 m innan vi är framme på fiket. Jag beställer en prinsessbakelse (som vanligt) och en festis.
”I’ll go and select a table.”
Jag fick ett par minuter för mig själv att samla mig innan Dougie, Danny och Tom kom och satt sig med mig. Fan, jag måste ju berätta för dom att jag vet vilka dom är. Men jag vill inte förstöra det här.
”Do you go here often?” Dannys underbara stämma.
”No, not that often. Sometimes with my mom.”
”I can’t believe that such a nice girl like you don’t have any friend at that school! It’s unbelievable!” Danny, igen.
”Oh, thanks, I guess. But it’s kind of my own fault, I don’t really like that school so much so I kind of pushed everything away.”
”Oh, that’s sad. Well, like I said, you can count on us.”
”You can’t imagine how happy I’m to hear that.”
Vi sitter tysta ett tag och bara är. Jag tänker ett bra tag innan jag säger någonting. Jag hör att dom sitter och pratar med varandra men jag lossas inte om dom. Jag är så inne i mina tankar att jag inte ens hör när Danny försöker kontakta mig.
DJ – ” Ey, Elin. Me and Tom need to go, we have this thing we need to do today but Dougie will stay with you. See you tomorrow!”
E – ”Yes, nice to spend some time with you guys.”
Omedvetet följer jag Danny med blicken enda tills han försvinner ur sikte och omedvetet så ger jag ifrån mig en suck.
DP – ”Oh you do like him!”
Fan. Jag kan ju inte säga att jag inte gillar honom, men jag gillar ju honom inte direkt heller. Han är min favorit i bandet ”bara”.
E – ”No, well not really. I just.. No nothing.”
DP – ”What’s the problem?”
E – ”Nothing, I’m just tired.”
Jag känner att jag kommer inte klara av att dölja att jag inte vet vilka dom är länge. Men jag kan inte berätta än, kanske imorgon.
Dougie säger inget mer och jag vill inte säga något mer heller.
Efter ungefär 10 minuters tystnad så börjar vi prata igen och vi sitter och pratar i timmar om allt och inget och innan vi är färdiga så vet han nog allt om mig. Och han tror att jag vet allt om honom, som jag får veta.

____________________________________
Fick bli två delar idag. Ivrig med andra ord! Kommentera gärna, kul och skriva. OCH ni får ursäkta min engelska, den är inte den bästa!
/E

Hidden

Jag hörde alla prata om dem 4 killarna som skulle börja i vår skola. Ingen visste vilka dem var, bara att dem kom från England.

Mitt namn är Elin och jag går första året på ett gymnasium i en liten jävla håla som heter Fagersta som ligger mitt ute i ingenstans. Jag skulle inte ens kunna säga att skolan tillhör Fagersta då den ligger mitt ute i skogen ungefär och jag är fortfarande arg på mina föräldrar som placerade mig på den här skolan som jag inte kommer ifrån.

Jag hade inte hört killarnas namn, det var ingen som hade pratat med mig om dem. Det var egentligen aldrig någon som pratade med mig. Jag hade ett fåtal vänner men jag visste att om dem kunde, så undvek dem mig.
Innan vi flyttade till Fagersta så hade jag många vänner. Jag bodde tidigare i Östersund och det var verkligen en omväxling att flytta från en stad till det här lilla stället som dem faktiskt påstår är en stad, men jag är tveksam.

Det var en onsdag och jag satt ensam på en bänk i korridoren. Alla stod i sina vanliga grupper och pratade om ”dom”. Jag önskar att jag visste mer, att jag kunde vara en del av i alla fall någon av de grupper som stod framför mig men det var jag inte. Jag var mer ensam än vanligt.
Jag har nog aldrig tappat hakan så som när dem fyra killarna steg innanför dörren en efter en. Jag kom på mig själv med att gapa, men vad skulle jag göra? Dem enda personerna som gör att jag kliver upp varje dag gick just in på MIN skola. Självklart visste jag att jag var den enda som egentligen visste vilka dem var. Men vad gjorde dem här, i Fagersta. Jag har aldrig varit med om något så galet. Jag vände blicken nedåt när dem gick förbi, jag ville ju inte att dem skulle komma på mig med att stirra. Helt plötsligt spelade inte grupperna någon roll längre, hela min skolgång lyftes när McFly klev innanför dörrarna på min skola.

Helt okoncentrerad gick jag till mitt skåp för att hämta böckerna till min fysik lektion. Jag var fortfarande chockad och jag var förvånad över att jag verkligen var den enda här som visste vilka dem var. Ett pop-band från England. Jag hade läst på deras hemsida att dem skulle ta ett break för att sedan ”komma igen” starkare än någonsin men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli här.

Precis som på alla andra lektioner så satt jag ensam vid min bänk. Jag var så inne i min bok att jag inte ens märkte när vår lärare presenterade den nya eleven förens han satt bredvid mig på den enda lediga platsen.
Killen som just satt sig bredvid mig var Dougie, bandets basist.
”Hi, I’m Dougie.”
Jag vart alldeles fryst av hans leende. ”Eh, Hi. I’m Elin.”
Förmodligen så hade dem rest hit till Sverige med förhoppningar om att kunna vara normala elever och jag skulle inte börja med att förstöra det för dem. Jag skulle göra det omöjliga och dölja att jag var ett fan.
”Hope you’re okay with this ”english-talking-thing”, I’m trying to learn swedish but it’s hard.” Återigen log han så att jag vart alldeles fryst.
”Ehm, of course it’s okay. I need to get better on english also so I guess we can help each other.”
”Sounds good.”

Dougie Poynter hade alltså börjat i min klass. Den här skolan förvandlades från helvetet till himlen under bara en lektion och kanske, kanske, hade jag lyckats få en vän som faktiskt inte tyckte att det var motbjudande att ses tillsammans med mig. För jag spenderade resten av skoldagen tillsammans med Dougie.

____________________________
Första delen blir lite kort för att ni ska uppfatta vad det kommer att handla om. Och för att jag ska kunna få kommentarer om det är värt att fortsätta!

/E

Jag är en tjej som är ett stort fan av McFly med mycket fritid över och passar därför på att skriva en "berättelse" om mina favoritpojkar. Jag har även en sida på facebook som heter "Bring Mcfly to Sweden" som jag gärna skulle uppskatta om ni gillade och spred vidare, för jag vet att jag är inte ensam om att vilja ha Mcfly till Sverige! Hoppas ni kommer tycka om min lilla novell och ni får gärna kommentera vad ni tycker. Jag är öppen för all sorts kritik! :)

/E