Hidden

Jag hörde alla prata om dem 4 killarna som skulle börja i vår skola. Ingen visste vilka dem var, bara att dem kom från England.

Mitt namn är Elin och jag går första året på ett gymnasium i en liten jävla håla som heter Fagersta som ligger mitt ute i ingenstans. Jag skulle inte ens kunna säga att skolan tillhör Fagersta då den ligger mitt ute i skogen ungefär och jag är fortfarande arg på mina föräldrar som placerade mig på den här skolan som jag inte kommer ifrån.

Jag hade inte hört killarnas namn, det var ingen som hade pratat med mig om dem. Det var egentligen aldrig någon som pratade med mig. Jag hade ett fåtal vänner men jag visste att om dem kunde, så undvek dem mig.
Innan vi flyttade till Fagersta så hade jag många vänner. Jag bodde tidigare i Östersund och det var verkligen en omväxling att flytta från en stad till det här lilla stället som dem faktiskt påstår är en stad, men jag är tveksam.

Det var en onsdag och jag satt ensam på en bänk i korridoren. Alla stod i sina vanliga grupper och pratade om ”dom”. Jag önskar att jag visste mer, att jag kunde vara en del av i alla fall någon av de grupper som stod framför mig men det var jag inte. Jag var mer ensam än vanligt.
Jag har nog aldrig tappat hakan så som när dem fyra killarna steg innanför dörren en efter en. Jag kom på mig själv med att gapa, men vad skulle jag göra? Dem enda personerna som gör att jag kliver upp varje dag gick just in på MIN skola. Självklart visste jag att jag var den enda som egentligen visste vilka dem var. Men vad gjorde dem här, i Fagersta. Jag har aldrig varit med om något så galet. Jag vände blicken nedåt när dem gick förbi, jag ville ju inte att dem skulle komma på mig med att stirra. Helt plötsligt spelade inte grupperna någon roll längre, hela min skolgång lyftes när McFly klev innanför dörrarna på min skola.

Helt okoncentrerad gick jag till mitt skåp för att hämta böckerna till min fysik lektion. Jag var fortfarande chockad och jag var förvånad över att jag verkligen var den enda här som visste vilka dem var. Ett pop-band från England. Jag hade läst på deras hemsida att dem skulle ta ett break för att sedan ”komma igen” starkare än någonsin men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli här.

Precis som på alla andra lektioner så satt jag ensam vid min bänk. Jag var så inne i min bok att jag inte ens märkte när vår lärare presenterade den nya eleven förens han satt bredvid mig på den enda lediga platsen.
Killen som just satt sig bredvid mig var Dougie, bandets basist.
”Hi, I’m Dougie.”
Jag vart alldeles fryst av hans leende. ”Eh, Hi. I’m Elin.”
Förmodligen så hade dem rest hit till Sverige med förhoppningar om att kunna vara normala elever och jag skulle inte börja med att förstöra det för dem. Jag skulle göra det omöjliga och dölja att jag var ett fan.
”Hope you’re okay with this ”english-talking-thing”, I’m trying to learn swedish but it’s hard.” Återigen log han så att jag vart alldeles fryst.
”Ehm, of course it’s okay. I need to get better on english also so I guess we can help each other.”
”Sounds good.”

Dougie Poynter hade alltså börjat i min klass. Den här skolan förvandlades från helvetet till himlen under bara en lektion och kanske, kanske, hade jag lyckats få en vän som faktiskt inte tyckte att det var motbjudande att ses tillsammans med mig. För jag spenderade resten av skoldagen tillsammans med Dougie.

____________________________
Första delen blir lite kort för att ni ska uppfatta vad det kommer att handla om. Och för att jag ska kunna få kommentarer om det är värt att fortsätta!

/E

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag spenderar rasten tillsammans med Danny på den avskilda delen av skolan och vi lyckas faktiskt vara för oss själva under hela rasten. Så fort vi kommit ut ur korridoren och bakom dörren så kysser han mig. Jag blir alldeles överrumplad och glömmer ...

Danny: Hon är så söt när hon tänker. Jag undrar vad hon tänker på. Kanske tänker hon fortfarande på att jag inte kommenterade något angående att hon nämnde bandet. Jag vet inte.   Elin: Jag har haft den bästa dagen i mitt liv och jag klarar int...

Jag flyger upp nästa morgon, när klockan ringer vid 10, med ett stort leende på läpparna och minns gårdagen och lägger mig sakta ner igen. Jag tar upp telefonen och ser ett sms från Danny: ”See you later! ;)” Och jag smälter en aning. Jag...

Danny slår till mig lite lätt på armen och jag inser att allt var en scen i mitt huvud och killarna vet fortfarande inte att jag vet. Så långt som att vi tagit oss till kön utanför matsalen var på riktigt i alla fall. ”Eeeeelin!” Blä, Emm...

Klockan är 00:30 onsdag kväll och jag kan inte somna. Jag brukar vanligtvis somna vid 10-halv 11 men ikväll är det så gott som omöjligt. Jag ligger och tänker igenom dagen om och om igen. Det har utan tvekan varit den bästa dagen i mitt liv. För förs...